spenderar dagarna vid köksbordet skrivandes på en tenta där jag ska diskutera bedömning i förskolan. känner mig så himla kluven inför detta begrepp. vill inte att förskolan ska bli en renodlad bedömningspraktik som skolan, men känner ändå att det typ är vad som måste till för att höja statusen. det är en så himla trist tanke. tänker på TRAS som jag har jobbat en massa med och hur dömande det är för barnen. tvååringar som inte har någon aning om att tre vuxna sitter och bedömer deras språkutveckling. samtidigt som jag vet att TRAS kan hjälpa. flera gånger har jag varit med om att barn har fått gå till en talpedagog just på grund av TRAS. barn som kanske annars hade passerat förbi. barn vars problem inte hade märkts förrän högre upp i åldrarna då det kanske hade varit försent att hjälpa. att försöka samla ihop sina tankar och med hjälp av kurslitteratur anpassad för grundskola och gymnasiet göra en bra analys, det är inte det lättaste. tur då att jag har min fina vän emma att gå promenader med på morgonen, att jag har fått veta att jag får jobba så mycket jag vill i sommar och att det kanske sker något bra på grund av den möjliga ombildningen av vår lägenhet.